start

böcker

förlag

musik

konsult

skola 2000

kontakt

om etoorg

länkar

säljes

 

Glöm inte det bästa!

Leo Bartonek

_____________________________________________________________

I en folksaga (nedtecknad av bröderna Grimm) blir en fåraherde uppsökt av en vacker, gåtfull jungfru. Denna uppmanar honom att följa henne och ta med blommorna som han precis har plockat. Hon för honom till en dold och låst ingång i ett närliggande berg. När han på hennes begäran vidrör låset med blommorna öppnar sig porten till en grotta som är fylld med alla tänkbara skatter. Naturligtvis lyder han gärna hennes uppmaning: "Ta det du vill ha, men" - tillägger hon förmanande – "glöm inte det bästa." Antagligen blev han överväldigad av dyrbarheternas bländande prakt, eftersom han gör just detta. Han glömmer det som skulle ha öppnat berget åt honom igen: Blommorna som han ju själv tagit med sig.

Jag får den här folksagan i tankarna när jag följer den etablerade kulturdiskursen. Begreppet "kulturell mångfald" måste väl betraktas som centralt för denna diskurs, synnerligen flitigt använt och knappt ifrågasatt, precis som det brukar vara när det gäller politiskt korrekta begrepp. Tydligen fungerar dessa även som "stoppskyltar" för ytterligare reflexioner. Vem ställer sig inte hellre på mångfaldens sida då endast enfald väntar på den andra?

Men hur intimt är egentligen "mångfald" förknippad med "kultur"? Finns det inte likaså en biologisk mångfald? Varifrån kommer den fasta tron på att begreppet mångfald skulle kunna bidra till att fånga in både naturens ordning och kulturens särart? Kanske har man som bevis för detta hittat en text skriven av ett päron som tar ställning till sitt liv som frukt?

Är det inte något som går till spillo när man gång på gång enbart sätter kultur i samband med mångfald? Vad är det som överhuvudtaget görs synligt med hjälp av denna kombination och – fram för allt - vad undgår belysning? Det kan tydliggöras med hjälp av en nyutkommen bok om "kulturens upptäckt" där Reimar Müller, klassisk filolog, redogör för "antika teorier om kulturens ursprung och utveckling". Han påminner oss om att ordet kultur kan härledas till en för människans tillvaro grundläggande sfär: åkerbruket (agri cultura). Denna verksamhet som grundligt förändrar naturen blev förebild för kulturen i sig, ett säreget öppet livsrum skapat av människan som genom historien utvecklar sig som varaktig förnyare. Livsrummets särart består i att det oupphörligen måste kultiveras för att undvika att det stelnar och blir till en "andra" natur.

Kultur betraktas här tveklöst med tonvikt på själva kultiverandet. Vad är poängen med att framhäva detta? Det pekar på en implikation som för det mesta glöms bort fastän den medför avsevärda konsekvenser. Kultiverandet absorberas inte helt och hållet av respektive tradition som det präglats av. Människorna är inte identiska med den tradition de tillhör. Först genom denna differens blir deras historiskt påtagliga, gränsöverskridande potential förståelig. Därför kan man säga att kultur har mycket att göra med icke-identitet medan identiteter snarare tillhör traditionernas område.

Om man betraktar den etablerade kulturdiskursen med hänsyn till just denna differens framträder med en gång något anmärkningsvärt. Kultur blir alldeles för ofta likställt med tradition. Det visar till exempel debatten i DN om det så kallade "hedersmordet" på Fadime Sahindal. Det tvistades om huruvida mordet var "kulturellt betingat" eller ej. Trots alla för och emot var man i varje fall ense om en sak. När det gäller kultur nämns med självklarhet normativa grunder, grundläggande värderingar, bevekelsegrunder, strukturer, mönster och sedvänjor. Lika entydigt som ensidigt används kultur som synonym för olika traditioner som präglar mänskligt handlande. I grunden rör sig hela debatten enbart om frågan vilken typ av tradition som styrde denna mordiska handling, en så kallad "särskild kultur" eller "patriarkatet". Att kultur kanske mer handlar om hur alla och envar tar ställning till sin egen tradition saknas i debatten. (Såvitt jag kan se med ett undantag: "Fadime var insocialiserad i en kulturmiljö som hon var fullt förmögen att klarsynt och kritiskt granska.")

Att likställa kultur med olika traditioner innebär att missta sig på människornas kulturella potential och de historiska produkterna av denna potential, nämligen traditionerna. Förväxlingen gör det dock i sin tur möjligt att tala om många kulturer och differenserna dem emellan. Det är detta synsätt som om och om igen bekräftas och befästs med hjälp av begreppet "kulturell mångfald" samtidigt som det försummar den för kulturen avgörande interna differensen mellan "att skapa" och "att ha" kultur. Kulturens särart innebär inte i första hand mångfald utan öppenhet. Medan den "kulturella öppenheten" poängterar kulturens öppna tidshorisont som skapas och återskapas av kultiverandet, fastställer den "kulturella mångfalden" kultur genom att istället betona bredden av väl avgränsade, homogena och stabila "kulturer" som bör bevaras. Kulturens tidsperspektiv tappas alltså helt bort i den här populära men statiska kombinationen.

Hur paradoxalt det än må låta verkar den etablerade kulturdiskursen ha drabbats av något som skulle kunna betecknas som "kulturglömska". Vore det inte adekvatare att tala om en traditionsdiskurs? Diskursen gäller i alla fall mest det som präglar vårt handlande, må det vara "gamla traditioner" eller mångfalden av regionala och lokala traditioner som numera, i globaliseringens tidevarv, marknadsförs under rubriken kultur. Det skulle åtminstone förklara varför denna diskurs glömmer det bästa med kultur, nämligen förmågan att omvandla egna traditioner till något som ånyo kan ifrågasättas och diskuteras. Men är det inte precis det som efterfrågas i dag? Just självdistansens attityd som på nytt öppnar egna traditioner för aktualisering. Genom att på så sätt kultivera traditioner skapas utrymme för nytänkande och omdaning. Utan självdistans får vi däremot en situation där traditioner presenterar sig som slutna, kompakta block för varandra. Hur skulle då en dialog kunna vara möjlig? Snarare är konfrontation och bruk av våld det troligaste.

I sådana situationer brukar brometaforen florera. Metaforen ter sig dock som föga upplysande och ledsagande. Det primära problemet utgörs inte av klyftan mellan blocken. Klyftan uppstår ju först när positionerna blir fasta. Problemet består alltså först och främst i hur dessa ska få flyt igen. Just i det här avseendet kan brometaforen knappast vara till stor hjälp. Det flytande elementet ska överbryggas, inte nyttjas, eftersom det framstår som ett hinder, inte som någon lösning.

Istället föreslår jag tröskeln som vägledande metafor för kulturen. Att visa sig på tröskeln till den egna traditionens "hus" vittnar om kultur, eftersom det därmed markeras att vi visserligen är präglade av den egna traditionen, dock ingalunda är instängda i den. Three cheers for the little difference! Vore det inte lovande om kultur kunde ses som ett öppet "hus "och utgöra en gemensam plattform för dialogen mellan olika traditioner?

.....................................................................................................................................

Reimar Müller

Die Entdeckung der Kultur.

Antike Theorien über Ursprung und Entwicklung der Kultur von Homer bis Seneca.

2003, Artemis & Winkler Verlag, Düsseldorf und Zürich

 

eXTReMe Tracker